onsdag 8 maj 2013

Jag planerar inte, jag ska ju ändå dö

Jag tänkt på en sak, att jag sällan planerar mitt liv. Drömma och önska kan jag göra, men just planera det gör jag inte. Det tror jag bottnar sig i mitt beroende, jag vet lixsom inte om jag lever i morgon. Varför planera då? Ett tag så trodde jag inte att jag skulle överleva min 30-års dag. Någonstans runt 28-29 så kände jag att mitt liv är nog slut nu. På riktigt kände jag: nu har jag levt klart. 
När jag tänker tillbaka på det så blir jag rädd. Samtidigt vet jag att en beroende-sjukdom leder till döden om man inte gör något åt den. Att vara sockerberoende är som att långsamt ta livet av sig, medans för en narkoman kan livet var över på några sekunder pga en överdos. Ibland önskar jag att jag var narkoman, så att jag på ett snabbt sätt kunde göra slut på lidandet. 

Trots att jag har all fakta, all kunskap och envisheten...Så väljer jag ändå att fortsätta droga. Jag vet vilka jag ska ringa. Jag vet vilka som kan få mig på rätt väg. Jag vet att det finns både telefonmöten och livemöten att gå på. Jag vet att jag kan om jag vill. Jag vet att jag kommer må bättre, även om det kommer bli tufft. 
Ändå så stretar jag emot, jag hittar ursäkt på ursäkt hela tiden. I stället för att bara göra. Ibland har jag lust att ruska tag i mig själv och skrika:"Gör något då för fan, ring NÅGON, släng ut skiten, sluta ät".
Men det är som att jag är avstängd, avtrubbad och inte vill höra. Jag börjar få panik över allt som jag missat pga den här sjukdomen. Hur mycket jag håller tillbaka, hur lite jag faktiskt lever. Jag lever inte ens livet halvfullt, inte ens i närheten av det. Jag är verkligen ett exempel på att sjukdomen bli värre, om man inte gör något åt den. Jag är en spillra av mitt forna jag. 

Jag behöver sluta vara rädd, för det är där problemet ligger. Jag är rent ut sagt skiträdd för att stå upp för min sjukdom bland familj och släkt. Jag är rädd för att säga:"Jag är sjuk, jag kan inte hantera mitt ätande, jag missbrukar mat". Även fast jag tror att vissa faktiskt vet eller anar, så är jag rädd för att just säga orden. Jag är också rädd för att inte bli tagen på allvar. Att ingen bryr sig, att ingen försöker hjälpa mig, att ingen ger mig stöd.
Sen är jag rädd för vem jag blir utan maten, utan sockret. Vem blir jag då?
Ska rädsla hindra mig från att bli frisk och leva ett värdigt liv? 

Kram C  

9 kommentarer:

Unknown sa...

Du vet väl om att Du är så jäkla modig som vågar/orkar skriva så här!!
Att ta steget är verkligen skrämmande men jag önskar att Du hittar kraften att göra det för Din skull.

Skickar Dej den störstamegakram jag har
Kjaaaaaaaam <3<3<3<3<3<3<3<3<3

Sandra - Fru Bogren sa...

Vad stark och modig du är som delar med dig! Att inse att man har ett problem är ju en väldigt bra början! Jag tycker absolut att du ska berätta för dina nära om hur du mår och be dem stötta dig! Ensam är inte alltid stark! Du ska inte behöva må så här! Varmt lycka till Catharina! Kram Sandra

Unknown sa...

Det var precis det jag ville skriva när jag läst halva texten! Det är rädslan som hindrar dig att söka hjälp! Men...du har ju redan tagit det första steget, du skriver om det! Du sätter din rädsla ner i ord! Det kanske är så att det behövs flera sådana steg för att fortsätta gå framåt och nå hjälpen? Fortsätt att skriva om det för du vet ju att vi finns runt omkring dig i cybervärlden och stöttar dig! <3
Prata ännu mer med din man om det! Kanske tillsammans kommer ni fram till vilken hjälp du behöver!
Och du vet ju, att vi tar ditt problem, din sjukdom, din beroende på allvar!
Vi finns för dig, vi, dina läsare! <3
Många styrkekramar till dig min vän! <3 <3 <3

monkan sa...

Och jag kan bara hålla med ovanstående inlägg.

Du är modig.

Kramar/ M

Kjersti sa...

Hej Catharina! Först ett tack för kommentaren på min blogg. Roligt att du gillar den, även om jag inte uteslutande bjuder på LCHF-mat. Hoppas du ändå kan hitta recept där som passar dig.
Jag blir förstås bedrövad över att du har det så jobbigt med ditt matberoende, men första steget till förändring är ju att faktiskt erkänna - först för sig själv och sedan för omgivningen - hur det förhåller sig. Och det steget har du ju redan tagit genom att berätta på bloggen. Jättestarkt och modigt!! Och sedan försöka att konsekvent inför familj, släkt, vänner och övrig omgivning säga: "Bjud mig inte på socker, snälla, jag är nykter sockermissbrukare och vill inte trilla dit igen". Sen tycker jag Catharina att du skulle unna dig att få professionell hjälp. Det handlar ju inte bara om att omprogrammera kroppen utan om att även omprogrammera sina tankar och sin "identitet". Massor, massor med lyckatillkramar!!! Jag tror att du redan kommit en god bit på väg!

Kjersti sa...

Hej Catharina! Först ett tack för kommentaren på min blogg. Roligt att du gillar den, även om jag inte uteslutande bjuder på LCHF-mat. Hoppas du ändå kan hitta recept där som passar dig.
Jag blir förstås bedrövad över att du har det så jobbigt med ditt matberoende, men första steget till förändring är ju att faktiskt erkänna - först för sig själv och sedan för omgivningen - hur det förhåller sig. Och det steget har du ju redan tagit genom att berätta på bloggen. Jättestarkt och modigt!! Och sedan försöka att konsekvent inför familj, släkt, vänner och övrig omgivning säga: "Bjud mig inte på socker, snälla, jag är nykter sockermissbrukare och vill inte trilla dit igen". Sen tycker jag Catharina att du skulle unna dig att få professionell hjälp. Det handlar ju inte bara om att omprogrammera kroppen utan om att även omprogrammera sina tankar och sin "identitet". Massor, massor med lyckatillkramar!!! Jag tror att du redan kommit en god bit på väg!

Mitt liv som fru L sa...

Kjersti: Välkommen hit! Tack för dina tips och råd! Du har så rätt i det du skriver! Kram C <3

cosmoscatten sa...

Åh jag vet inte vad jag ska säga, det du går igenom låter fruktansvärt jobbigt. Men du är så stark som kan berätta för oss läsare om det. Jag vet ingenting om sockerberoende... Äter du socker varje dag eller är det bara så att du tänker på det? Hur funkar det med Lchf kost? Lchf kost tar ju oftast bort sockersuget. Fungerar det för dig och ger några resultat? Förlåt, jag är så novis i ämnet. Jag hoppas verkligen att du klarar av det här och ser framåt, vill planera roliga saker och att du lever länge :) jättekram till dig, tappra Catharina.

Mitt liv som fru L sa...

Bruttan: Japp, jag vet att jag är modig! Jag hoppas också att jag snart vågar! Kjaaaam <3

Sandra: Vad go du är! :) Kram <3

Lana: Love u <3 Ju mer jag skriver, desto starkare känner jag mig! kram <3

Monkan: Tack å kram <3

Cosmoscatten: Jag äter socker varje dag. Lchf-kost funkar ganska bra mot sockersug. Det gäller bara att jag slänger ut det jag inte ska äta, ber om hjälp och äter det jag ska! Phu, lättare sagt är gjort...Kram du goa <3

TACK till er ALLA! Vad gjorde jag utan er? Ni är bäst sådetså!

Love C <3<3<3<3<3